Fasiken, jag har velat fram och tillbaka nu i ett par dagar och har hittat info om att bladen till kalendern ifrån Louis Vuitton som jag vill unna mig i april nästa år. Bara finns med engelska coh franska helgdagar. Är det här verkligen sant? Det låter ju lite tokigt måste jag säga... Men näe, jag ska unna mig den! Med svenska helgdagar eller inte! 
 
Jag har kollat på olika set-ups hela förmiddagen, hur folk skriver i dem, hur pappret ser ut, vilket print jag vill ha med mera. Jag har börjat lägga mycket energi på reaserch innan jag införskaffar mig något. Ska jag exempel köpa något för över 500:- så funderar jag i minst tjugofyra timmar. Det har verkligen dragit ner på mina impulsköp, jag gillar planering och har nog alltid gjort det på olika sätt. Idag har jag en likviditetsbudget (budget som visar om min inkomst täcker mina utgifter över tid) som jag uppdaterar varje dag jag har köpt något. Jag spar alla kvitton och för in i pärmar. Det är ju sånt jag vill jobba med egentligen. Just för tillfället får jag jobba med det på låssas! 
 
 
Jag kollade igenom mina bilder i telefonen igår och hittade denna. Den är tagen för kanske fem månader sedan. Mitt liv var så annorlunda då, det är både coolt och läskigt hur snabbt livet kan förändras. På bilden skulle jag på dejt faktiskt, privatlivet var på topp och karriären var på botten om jag ska vara helt ärlig. Jag började gå till min terapeut och en naprapat regelbundet. Försökte bearbeta tunga minnen ifrån ett par år tillbaka. Att bara plocka ur diskmaskinen kunde oroa mig i flera timmar. Jag ville inte träffa någon annan än den killen i princip. Tackade nej till middagar och festligheter för att ligga i sängen i ett mörkt hus och mala igenom serie efter serie. 
 
 
Här däremot, på en bild tagen för ett par veckor sedan. Karriären, eller ja. (Jobblivet kanske man får säga än så länge) Börjar gå uppåt i rask takt, beröm och ansvar löser av varandra under flera veckor nu. Jag är stolt över den tjänst jag har idag och över hur snabbt jag gick hit. Privatlivet däremot, är väll i en bergochdalbana just nu. Måste det vara så, att man ska behöva välja privatliv eller karriär? Jag tycker inte att man ska behöva välja faktiskt. Jag tror fortfarande på riktigt att det finns någon för alla där ute, men vet inte om jag är så sugen på att hitta honom just nu. Jobba är ju så roligt när det går bra och nya dörrar öppnas. 
 
Det var längesen jag kände att jag mådde såhär bra, det saknas en person och när vi vuxit upp på varsit håll är jag övertygad om att vi kommer att kunna återgå till väldigt nära vänner. Jag känner mig stark i mig själv, stark i hjärnan och kroppen börjar stärka sig igen. Allt är möjligt om man bara vill det tillräckligt mycket! 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress