När jag var liten, bodde jag i stan med min mamma varannan vecka och varannan vecka med min pappa på landet. Jag bodde i Årsta, på Kamomillgatan fem. Högst upp i ena hörnet. Alla hus där ser likadana ut, på båda sidorna om dem små garagen. I mitten av vägen, längst upp låg mitt dagis. Kamomillens förskola. Gatan var som hästsko där jag bodde på ena sidan om garagen och min bästa och egentligen första kompis Sandra bodde på den andra sidan. 
 
Jag kommer egentligen inte ihåg första gången jag träffade henne, men vi gick på samma avdelning, fjärlien. Vi hade mycket för oss om dagarna. Jag minns det så väl än idag hur vi lekte i sandlådan ibland, vi lekte affär och ibland cyklade vi som galningar fram och tillbaka över den avlånga dagisgården. Vi hade tre fantastiska fröknar, eller ja. Det är dem tre jag minns. Pia, Cecilia och Anna-Karin. Alla tre bra på sitt sätt. Till jul gjorde vi julgransdekorationer av kristyr och bokmärken med änglar på. 
 
Det hände såklart ibland att vi bråkade, eller ja egentligen gjorde vi nog inte det heller. Men vi beslöt oss varje gång vid ett sådant tillfälle att vi skulle bli sams vid mellis igen. Varje dag åt vi hårt rut-bröd med smör och ost på. Med frukt till, vi blev sams och lekte tillsammans fram tills vi skulle gå hem för dagen. 
 
Uttrycket "vi blir sams vid mellis" är något som hade stått på våra gravstenar om vi inte tagit oss hit, där vi är idag. Det är jag helt övertygad om. 
 
Vi blev nog egentligen bästa vänner ifrån första stund jag och Sandra. Vi såg alltid till att se efter varadnra om någon var elak. Redan då var jag lång och större än dem flesta på vår avdelning. Vi hade en kille där, Albin. Han kallade vi för bitarkungen, för att han gjrode just det. Han bet folk lite hur som helst egentligen. 
 
Jag har ett svagt minne av att han en dag försökte bita dig, och att du sprang bakom min rygg för att han inte skulle komma närmre. Det är ju så kompisar gör, man skyddar varandra. 
 
Efter åren på dagis skulle vi börja i skolan, eller ja. Lekis som det hette då. Vi hamnade i samma klass, som tur var. Sedvanligt mötte vi alltid vid rosenbuskarna framför vårat då gamla dagis innan vi hittade på något. 
 
 
Några år innan vi började i lekis träffade mamma en ny kille. Han bodde på landet och hade ett stort rött hus. Han bodde med oss i stan i något år innan vi skulle flytta hem till honom. Ut på landet. Ifrån stan, ifrån Årsta, ifrån Sandra. Vi skulle börja i första klass och hade till och med fått ett häfte med uppgifter att göra under sommarlovet. Det var en bild av Kalle Anka på framsidan, som man skulle färglägga med hjälp av att räkna hio talen som stod på alla delar av bilden. Varje tal hade en egen färg. 
 
Jag minns det fortfarande så väl, när jag berättade för dig att vi skulle flytta. Du blev sur först, sen började du gråta. Och nu, gråter jag också. När jag tänker tillbaka på det. Vi lovade varandra att vi föralltid framöver skulle vara bästa vänner. 
 
Jag flyttade på sommarlovet mellan lekis och ettan. Till huset som skulle bli mitt nya hem. Thomas lät mig välja färg själv, jag fick nya möbler och jag visste att vi skulle fortsätta ses, vart vi än bodde i Uppsala. För det är väll ungefär så stor världen är för en sjuåring. 
 
I början var det lite hackigt, men med åren fick vi tillbaka vår kontakt igen. Vi började ses mer och mer, sov över hos varandra och hittade på en massa saker. Så som kompisar gör.
 
Du följde med på ett disco i min skola på landet (bilden ovanför). Jag var så stolt över att ha med mig min bästa vän till min nya skola.
 
 
Idag ses vi inte så ofta, vi hörs inte så ofta heller. Vi båda jobbar, har varsin yngre syster (som är födda samma år precis som vi). Men så fort vi ses är det som att tiden har stått stilla. Vi har gjort mycket roligt tillsammans. 
 
Vi har...
- firat valborg
- firat födelsedagar
- åkt till Åland
- sprungit i gräset i Årstaparken
- gått på samma dagis 
- gått i samma klass
- gråtit tillsammans 
- skrattat tillsammans 
- sjunigt hemsk kareoke 
- bråkat 
- gått på bio
- druckit vin
- ätit middagar 
- ätit luncher
- delat känsliga tankar 
Ja, och mycket mycekt mer såklart...
 
Jag är så stolt över oss båda två, tillsammans ifrån dagis till arbetslivet. Genom både skratt, tårar och en massa annt. Vad mer vi kommer att hitt på för tokigheter vet jag inte, men jag vet att vi är långt ifrån klara. För bästa vänner, det kommer vi alltid att vara. 
 
Världens största grattis på din tjugoårsdag, i helgen ska vi skåla i Champagne. För nu är vi på rätt sida om tjugo båda två. För arton år och minst lika många till, är jag lycklig som har just dig som bästa vän. 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress