Ibland är det svårt att urskilja vad som är bra och dåligt. Det här är hur jag har valt att se på det. Det är min första krönika. Ha överseende med det! 

Krönika om självkänsla & blickar

  

Jag åkte buss in till stan för ovanlighetens skull.

 

Två tjejer stirrade på mig när jag kom på bussen, dem var i min ålder. ”Unga vuxna”, deras blickar fick mig att vilja kräkas. Deras ögon var som pilar emot min kropp. Dem var dömande, som att dem på ett par sekunder genomskådat hela mig och mitt liv, vad jag åt till frukost för en vecka sedan. Hur jag kämpat med mitt självförtroende under alla tonår. 

Efter en dag framför datorn duschade jag och bytte om till en knytblus jag köpte ifrån Lindex förra veckan. Giftigt grön, åtsittande kring bysten med långa band som knyts runt halsen. En svart pennkjol, svart mjuk kavaj och ett par ballerinaskor.

Fönat hår och lite färg i ansiktet, hörlurar i öronen och handväskan på axeln.

 Jag skådade min spegelbild ett par gånger för att se om något såg konstig ut. Kunde jag ha blusen? Satt den åt för mycket? Var kjolen bra? Lite tantig längd kanske? Såg jag slank ut? Eller såg jag lika tjock och eländig ut som jag egentligen kände mig?

Jag satte mig ett par säten bakom tjejerna, för att inte känna deras blickar bränna i nacken.  Hörlurarna satt i mina öron, men jag hade ingen musik på. Jag använde allt fokus för att lyssna på tjejerna som satt lite framför mig. Dem pratade om att deras pojkvänner tyckte att tjejer som hade över storlek M var tjocka och äckliga.

En utav dem vände sig bak och kollade på mig, när jag mötte hennes blick flinade hon och viskade något till sin kompis.

Tårarna brann innanför ögonen och jag klarade inte av att lyssna mer. Tankarna flög omkring i huvudet som höstlöven när det blåser i oktober. Hånade dem mig för att dem själva hade betydligt mindre storlek än mig? Pratade dem om att deras pojkvänner skulle tycka att jag var äcklig? För att jag har större storlekar än medium?

Jag kände mig äcklig, fet och otillräcklig.

Bussen rullade in på centralen, tankarna fortsatte att flyga omkring i mitt huvud. Benen ledde mig automatiskt av bussen och vidare in i en galleria. Där ett gäng killar, ett par år yngre än mig stod och deras blickar samlades allihop på mig.  Var det av samma anledning på tjejerna på bussen? Eller var det något annat? Jag passerade dem på några sekunder och hörde en av killarna säga ”oj”.

Var det ett positivt oj? Eller ett negativt oj?

Det behöver ju inte alltid vara negativt att folk tittar på en och viskar efter? Ibland kommer jag på mig själv att titta på någon offentligt och sedan kommentera om personen var vacker eller om personen bar någon vacker accessoar eller något vacker klädesplagg.

När rulltrappan inne på Rådhuset närmade sig övervåningen skymtade jag en vit blus med broderade blommor kring snörningen över bysten. Ett par steg ifrån rulltrappan så var jag där. Vid ställningen där den mest fantastiska blusen hängde. En vit, tunn blus ifrån Michael Kors, dem är små i storleken. 

Den fick följa med in i provhytten ändå och efter några sekunder kom ett butiksbiträde förbi hon frågade hur allting satt och bad snällt att få dra undan skynket och se hur blusen satt på min kropp.

Det första kvinnan sa var ”oj”. Jag tänkte direkt på killarna i gallerian och tjejerna på bussen igen och sänkte ögonlocken för att stoppa tårarna som brände bakom ögonlocken igen.

Kvinnan fortsatte snabbt efter sin kommentar med ”den är ju perfekt på dig!”

Mina tankar gick direkt emot att jaja, hon är säljare hon måste säga så för att få saker sålt.

Hon såg nog på mig att jag inte riktigt trodde henne. Efter ytterligare några sekunder kollade hon mig djupt in i ögonen och sa ” vitt är en knepig färg, modellen på blusen är väldigt smickrande och ser fantastisk ut på dig. Så vacker som du är så garanterar jag att du kommer att få alla mäns blickar på dig. Oavsett vad du klär dig i. Du har en kvinnas kropp med fantastiska former.”

Hennes kommentar sitter kvar i huvudet fortfarande, trots att det är nästan 6 månader sedan jag prövade den där blusen. Den får mig ofta att tänka på killarna som jag såg några minuter innan. Det kanske var ett väldigt bra ”oj” ändå?

På stan är det omöjligt att undvika folks blickar, det kan kännas förfärligt att andra skådar en ifrån topp till tå. Men ibland, mer ofta än sällan så tror jag att folk tittar lite extra för att det är något som gör att blicken fastnar. Om inte på ett par bröst så kanske på en iögonfallande giftigt grön blus med långa band att knyta om halsen.

 

E

❤️❤️❤️❤️

E

❤️❤️❤️❤️

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Åh känner igen det där med att man tror att blickar och kommentarer är negativa... Jag köpte mig en dress igår med matchande byxor och topp och trivdes jättebra i det, men jag är ändå rädd för att gå ut med det inför vad folk ska tycka. Så synd att man bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker när det är ens egen åsikt och känsla som borde vara det viktigaste. Grymt skrivet i alla fall och fortsätt hålla kvar vid den där positiva kommentaren så länge du kan. <3

Svar: Ja verkligen så illa att man tar åt sig så mycket av vad helt främmande människor tycker och gör. Jag är säker på att dressen passar alldeles utmärkt på dig.! Styla den så att du känner dig som en riktig power-lady!
Madeleine

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress